Den första av de två orkesterfinaldagarna i Maj Lind-pianotävlingen är över och troligtvis har vinnaren inte ännu hörts. Det är åtminstone magkänslan. Alla finalister i Maj
Lind är skickliga och duktiga, men Sergej Redkin, Denis Zjdanov och Shinnosuke Inugai, som spelade i dag, ger på många sätt ett mera ordnat och städat intryck än
de tre finalisterna som spelar i morgon. Gehui Xu, Johannes Piirto och Oskar Jezior har i tävlingen visat sig vara synnerligen uppfinningsrika och påhittiga. Troligt är
att åtminstone någon av dem kommer att spela en okonventionell men intressant tolkning av sin konsert i morgon och på så sätt fånga publikens intresse. Återstår att se.
För mig var Sergej Redkins val av Prokofjevs andra pianokonsert en aning överraskande, för medan Redkin känns utpräglat lyrisk som pianist ter sig Prokofjevkonserten
som en stor och grym konsert med idel hotfulla bilder; även i lugnet anas stormen. Slutresultatet var att Redkin på något sätt distanserade sig från grymheterna. Snarare
kändes hans tolkning som en tavla av William Turner, lika romantiskt fjärmad från objektet. Spelet var intimt, men kanske inte så intensivt. Helt konkret var hans tempi
långsamma. Redkin spelade allting omsorgsfullt, men helheten tycktes lida och flytet tappades tidvis bort. Ju längre stycket led, desto bättre greppade han stycket. Finalen
hade något av den intensitet och integritet som jag hade efterlyst i hela stycket.
Denis Zjdanov har genom hela tävlingen gett intrycket av att vara organiserad och stilig. Också tolkningen av Rachmaninovs andra pianokonsert var bra med ett tämligen
rappt tempo i första satsen och ett säkert grepp om helheten. Dock är Zjdanov ingen excentriker och vid fler än ett tillfälle kunde man förutspå vad som skulle komma näst.
Avsaknaden av överraskningar uppfattas säkert också som en styrka av somliga.
Kombinationen Shinnosuke Inugai–Johannes Brahms kändes som en av kvällens bästa. Brahms andra pianokonsert tycktes sitta bra för Inugais temperamet. Han
lyckades greppa både vemodet och det hoppfulla, och spelade konserten temperametsfullt, sjungande och trösterikt. Alla de brutna ackorden gestaltade han tydligt och
spänning byggdes successivt upp. Duetten med cellon i den elegiska tredje satsen i läcker 6/4-taktart var intim och några av de mest intensiva och gripande stunderna infann
sig. Finalsatsen gjordes just så graciöst som partituret föreskriver (Allegretto grazioso).
Orkesterpartierna bjöd på några fina ögonblick med RSO, men tidvis saknade jag mera sting hos dirigenten Ernest Martínez-Izquierdo.
Vinnaren har knappast spelat än
Läs regler för kommentarer
Den första av de två orkesterfinaldagarna i Maj Lind-pianotävlingen är över och troligtvis har vinnaren inte ännu hörts. Det är åtminstone magkänslan. Alla finalister i Maj
Lind är skickliga och duktiga, men Sergej Redkin, Denis Zjdanov och Shinnosuke Inugai, som spelade i dag, ger på många sätt ett mera ordnat och städat intryck än
de tre finalisterna som spelar i morgon. Gehui Xu, Johannes Piirto och Oskar Jezior har i tävlingen visat sig vara synnerligen uppfinningsrika och påhittiga. Troligt är
att åtminstone någon av dem kommer att spela en okonventionell men intressant tolkning av sin konsert i morgon och på så sätt fånga publikens intresse. Återstår att se.
För mig var Sergej Redkins val av Prokofjevs andra pianokonsert en aning överraskande, för medan Redkin känns utpräglat lyrisk som pianist ter sig Prokofjevkonserten
som en stor och grym konsert med idel hotfulla bilder; även i lugnet anas stormen. Slutresultatet var att Redkin på något sätt distanserade sig från grymheterna. Snarare
kändes hans tolkning som en tavla av William Turner, lika romantiskt fjärmad från objektet. Spelet var intimt, men kanske inte så intensivt. Helt konkret var hans tempi
långsamma. Redkin spelade allting omsorgsfullt, men helheten tycktes lida och flytet tappades tidvis bort. Ju längre stycket led, desto bättre greppade han stycket. Finalen
hade något av den intensitet och integritet som jag hade efterlyst i hela stycket.
Denis Zjdanov har genom hela tävlingen gett intrycket av att vara organiserad och stilig. Också tolkningen av Rachmaninovs andra pianokonsert var bra med ett tämligen
rappt tempo i första satsen och ett säkert grepp om helheten. Dock är Zjdanov ingen excentriker och vid fler än ett tillfälle kunde man förutspå vad som skulle komma näst.
Avsaknaden av överraskningar uppfattas säkert också som en styrka av somliga.
Kombinationen Shinnosuke Inugai–Johannes Brahms kändes som en av kvällens bästa. Brahms andra pianokonsert tycktes sitta bra för Inugais temperamet. Han
lyckades greppa både vemodet och det hoppfulla, och spelade konserten temperametsfullt, sjungande och trösterikt. Alla de brutna ackorden gestaltade han tydligt och
spänning byggdes successivt upp. Duetten med cellon i den elegiska tredje satsen i läcker 6/4-taktart var intim och några av de mest intensiva och gripande stunderna infann
sig. Finalsatsen gjordes just så graciöst som partituret föreskriver (Allegretto grazioso).
Orkesterpartierna bjöd på några fina ögonblick med RSO, men tidvis saknade jag mera sting hos dirigenten Ernest Martínez-Izquierdo.
Vinnaren har knappast spelat än
Läs regler för kommentarer
翻訳されて、しばらくお待ちください..
